Byxelkroken 2007 Del 1 – Die another day

Frauenpower rules. Och tur är väl det, för hade Mr Harig/Stora Darret fått som han ville, så hade vi vänt och åkt hem. Det blev ju inte bättre av att han fick möta Tore nere på Royal Marine, som Mats uppfattade var  hispig p.g.a smhi´s tärningskastande till eftermiddagsfikat. Men jag såg att Tore hade glasögonen rätt i pannan som han skulle, och att han hade koll på läget. Jag kände nu att jag hade nytta av mitt yrkesliv även privat, i mitt jobb i handikappomsorgen gäller det ju att försöka få människor att klara det de tror att de inte kan, vilket stämde mycket väl in på Mats psykiska tillstånd idag- och tidigare i veckan också för den delen. Under fredagskvällen blev M bland annat peppad av ”Värmlänningen i den gröna båten”, som absolut tyckte att vi skulle prova, annars skulle vi gräma ihjäl oss. Bra talat, jag höll absolut med!

Hasse hade varit vänlig nog att låna ut sin (uppförsäkrade?) 606:a åt oss, tanken var att vi skulle se hur vi skulle klara oss med en tredje sorts båt. Jag hade mentalt ställt in mig på att det skulle kunna bli bada av, för det hade Mats tjatat om i evigheter. När jag windsurfar och märker att det kan bli baddags, så har jag numera blivit lite bekväm, ”vill inte få blöta badkläder”, så jag gör då snabbhopp ut på seglet och sen snabbt tillbaka så brukar det fixa sig. Min plan för egen del var att om vi välter båten så får det bli snabbhopp upp på kanten i stället. För att öka psykiska tryggheten klädde jag mig i min sambos ”smidiga” flytoverall, och innanför den flytväst. Jag brydde mig heller inte om att kolla tempen på vattnet innan start.

Vi seglade in mot Västervik för att starta, redan här var Mats skitnödig för att han inte trodde vi skulle hinna till start, vilket vi naturligtvis gjorde. Inte nån superstart, för vi hade flera sekunder fram till linjen efter det att skottet gått, men vi var först över med god marginal till de andra i vår klass i alla fall. Det blev ”ensamsegling” hela vägen, och visst, en av våra målsättningar för dagen var att vara först över mållinjen, vilket vi fixade, men det var lite trist att inte ha någon att jaga. Eftersom det blåste såpass bra, fick vi sitta på kanten hela tiden, och det vatten som kom in i båten var vågor som slog in, vi seglade INTE in nåt över relingskanten, som Mats för övrigt har sett till att vi har gjort på My´n. Mats fick ta det mesta av vattnet över huvudet, så jag satt rätt bra längst bak, skapligt torrt hela vägen ner mot mål. M gnällde hela vägen och ojade sig över det mesta i livet, det var fel på allt, jag försökte under tiden koncentrera mig på att göra mitt bästa och ha roligt med båten, för den är så härlig att köra, och mig passar den att styra. Däremot trimmade han med den äran! Jag kände mig nöjd med hur båten gick, och tacksam att vi fick köra den denna helg. Som M tidigare nämnt, så gick fallet till spinnakern av ca 10 minuter före mål, och när spinnaren var intagen i båten så började vi spana efter målbåten, eftersom det var sagt på skepparmötet att det skulle bli avkortad bana. Solen sken frenetiskt, och jag saknade mina Rajban som låg så fint inpackade i seglarskorna i klubbhuset… Dom gör så bra nytta där. Såg bara solblänk i vattnet… Vi såg ingen båt, kanske skulle vi segla över ändå alltså, för sådär vansinnigt blåste det ju inte? Stor tvekan ända tills jag upptäckte båten som låg och gömde sig långt åt sidan i motljuset, men vi ville vara säkra på att det var rätt, så vi ringde och kollade om det var rätt båt? Jodå, det var rätt.  Förra årets ”gatecigarrer” som fått kritik för att de inte syntes, hade bytts ut till tandpetare med en liten flagga, som syntes ännu mindre. Problemet blev nu att hitta rätt tandpetare med liten flagga, för det fanns fler att välja på visade det sig, fiskeredskap. Till slut blev vi anvisade rätt flaggpar och körde i mål. Skönt! Vi hade seglat ca 2 timmar och 40 minuter. (Inte ätit eller druckit något på hela rejset, då vår matkasse låg fel till. Rörde man sig för att försöka nå den lutade båten oroväckande mycket. Klantigt av oss.) Jag kände mig rätt nöjd med vår prestation, men undrar hur många sekunder vi förlorade på spinnakerfallet och flaggletningen, och en i mina ögon rätt onödigt lång sväng runt en prick på banan, som vi – med rätt god marginal visade det sig när vi tog en rövare på hemvägen efter snabbkoll på kortet och körde på fel sida om- kunde ha tagit på fel sida. Men gjort är gjort!

Men nu började den LÅNGA resan hem, eftersom vi redan innan fattat beslut om att inte åka över till Byxelkrok, och packat därefter. Det kändes helt klart som att tävlingsledningen hade fattat ett mycket bra beslut, för det var en del vågor långt därute, såg vi. Tore hade påmint alla om att packa bra med mat, och vi hade med oss det vi behövde för dagen. Vi hade ägg, bröd, frukt, godis, termos med varmt te, och vatten med oss, samt en mobil med alla nödnummer inlagda…inga plånböcker eller mer kläder. (Problemet skulle bli att vi fick svårt att komma åt maten bara, visade det sig…) Då vi direkt efter målgång började möta alla andra båtar såg vi att många hade problem med sina spinnare. Några fladdrade som flaggor. Båtar broachade. Se vidare på bland annat www.skota.se   Vad hade hänt? Vi hade inga bekymmer med vår (lilla) spinnaker innan den ramlade ner, men nu verkade det vara jobbigt? Jodå, det hade satt igång att pipa i ordentligt just när vi gått i mål. En stund efter Tunnholmen tog M över pinn en liten stund, för jag behövde vila lite. Å vad han tjöt och gnölade när det fräste vatten kring båten, fattar inte vad som tagit åt honom, för han var så frälst på 606;a förra året? Riktigt kul var det när vi flög fram över vattnet, solen sken, och vi körde i 11,1 knop! Ju mer dödsångest M hade, desto roligare var det att flyga fram över vattnet! (Jag tror jag klarade av den biten på Liseberg förra helgen, då jag åkte Uppsvinget, den skall få ingå i M´s försäsongsträning nästa år. Undrar om han hade blivit heltyst om vi hade broachat med spinnaren, så han fick smaka sin egen medicin?Det är ju så han kör MY´n) Vi hade kommit överens om att när vi gått i mål skulle vi ta lite rast och äta och fixa toabestyr innan vi körde tillbaka, men där fick jag tji. Jag skall bara köra fram dit, jag skall bara köra fram dit hette det, men till slut så blev det tvunget att ta ner storen, vilket vi gjorde på en lugn och fin plats, i och för sig med publik, där jag även kunde ha fått gå på hinken, men icke!Nej då, vi skulle tvunget köra runt hörnet innan jag skulle få göra det tyckte M, så det skulle gå vågor ordentligt, och hela mitt underställ blev totalblött och även flytoverallen på insidan. Man blir väldigt positiv när man i onödan måste dra på sig blöta kläder. Då fattade M att vi behövde åka tillbaka till lästället för hinkbesök.  Vi hade nu också helt glömt bort att äta…

Vinden ökade och vi tog oss hemåt bit för bit, det var rätt byigt, men ändå inte sådana där superjobbiga kastbyar, utan jag kunde känna dem komma och gå rätt bra tyckte jag, och försökte parera så gott jag kunde. Båten gick bra på bara focken. Skönt att ingen av oss blir sjösjuk sådär supersnabbt. En och annan båt började nu dyka upp på ”Bavariavis”, dvs motorsegla i våra elaka ögon. Mats blev mer och mer tyst, ju längre vi åkte. Bra, för vi behövde nu koncentrera oss ännu mer var och en på sitt för att det inte skulle gå illa, han trimmade och jag styrde. Vatten vräkte upp mot oss, men vi brydde oss inte. Vi började bägge två bli trötta. Men det konstiga var att jag gillade det här jobbiga, det var fortfarande roligt att segla den här båten som jag gillar så mycket, även fast det var superjobbigt, och jag var aldrig rädd. Jag var fullt medveten om att vi bägge började ta slut både fysiskt och psykiskt , men kände mig aldrig orolig att vi inte skulle reda ut det. Vi hade ju flytväst, och plan B! Vi kan simma, vi kan internationella nödsignalen, vi var nyktra, målbåten skulle komma! Efter en stund fick Mats, som kollade lite bakåt ibland, syn på en Express som närmade sig. Normalt sett är det ingen syn vi gillar, men nu blev vi lite gladare i båten. Det var Knoxarna som kom seglande på sin fock! Hurra! Rätt var det var började de slänga Bananer Åt Folket, i och för sig var de nog rätt förvirrade av den för dem nya situationen, de seglade om oss, men vilken vänlig gest! Vi slet upp bananerna och slukade dem, och det gjorde susen, för krafterna vi behövde för att klara den sista biten av resan kom.

Knoxarna tuffade på i god fart, och vi såg att de började luta rätt bra när de kom ut på öppnare vatten. När vi gått igenom Banansundet så gick sjön mycket riktigt högre utanför och det blåste ännu mer, vi fortsatte framåt en bra bit efter det att Knoxarna vikit av mot Västervik, vi kom ju på att vi hade hela bommen med nertaget segel som låg tvärsöver båten, och att det skulle bli jobbigt att kryssa med den så i den sjö som gick, och med den vindstyrka som rådde. Nu började jag få tankar om att det kanske snart vore läge att be om bärgningshjälp, för jag kände krafterna tryta, och det började kännas segt att vara ute, men jag sa inget till Mats. Vi hade nu seglat utan avbrott i över 6 timmar. Tänk om vi börjar fatta knasiga beslut, gör fel och hamnar i sjönöd? Hur skulle vi göra för att slå, det gällde att komma på rätt plats upp på kanten illa kvickt, för att vi inte skulle välta båten. Vi resonerade lite, och beslöt att byta plats i båten innan vi var tvungna att slå, så skulle Mats snabbt fixa över bommen. Å, vad skönt det var att vila! Sitta på kanten och hänga ut, och inte behöva titta på sjön på samma sätt. Koppla av lite. När vi äntligen kom in i hamn rusade vi upp för att byta till torra kläder, riktigt blött in på kroppen var det. Vi hade varit på sjön i 7 timmar och 40 minuter, och seglat 43 distans idag. Nu kunde vi äta vår medhavda mat, gissa om det var gott med varmt te?

Sedan vidtog arbetet med att fixa nytt fall, som tur var kom en man förbi med sin fru precis i rätt ögonblick, han hjälpte oombedd till att få det på plats, tack snälla för insatsen, som vi sätter stort värde på! Under tiden kom också Triss-Norlin- Gert ner till hamnen, idag på motorcykel. Det var jättekul att träffas!

Jag ringde pappa som kollade  på hemsidan hur vi gått. Vi hade blivit 9;a! Usch vad besvikna vi kände oss. Blä! Vi har blivit bortskämda i sommar, tror jag. Pappa tyckte det var bra, det var ju trots allt kring 100 båtar som kört. Glömde fråga vem som vann. Ringde upp en jobbarkompis, Abbe, som upplyste oss om att det var en Bavaria 35 Match från Norrköping vunnit. Kunde detta vara sant? Vi trodde inte våra öron. Drev Abbe med oss?! Under samtalet kom målbåten in i hamn, så vi gick ner och mötte den. Så småningom upptäcktes det att ett fel smugit sig in bland båtuppgifterna, så Bavarian fick flytta ner sig drygt 30 pinnhål, och vi åkte upp 2 placeringar, slutade som 7;a. Men fortfarande kände vi oss lite sänkta att vi inte hade seglat bättre.

Knoxarna hade nu tagit kontakt och undrade om vi hade lust att käka med dem inne i stan? Självklart hade vi det! Efter dusch och bastu i olika omgångar så började vi bli klara att åka. Vi träffades på en restaurang, och hade en mycket trevlig kväll tillsammans med Knoxarna, som för övrigt enligt deras egna uppgifter består av 2 killar och 2 biffar. Eller var det 2 biffar, 1 golfspelare och En Trött Bavariaägare?Mats fick delirium och började fråga om priset på ”Knoxan”, som nu var till salu.Enligt våra för säsongen nya traditioner  skall detta gäng få pris i våra inbördes möten. Nu var det ju sista mötet, så jag hade förberett ett specialpris, som jag givetvis glömde i väskan, men det skall de få nästa gång vi träffas.  Ett snällt pris är det.

Summa summarum: Skitkul dag på sjön, helt klart! Allt kring tävlingen känns positivt och välkomnande, stämningen är bra! Vi är mycket tacksamma för bra bemötande och gästfriheten, samt hjälpsamhet med nycklar mm. Och jämfört med förra årets resa mot Byxelkrok då Mats körde Sea Caten till en 43;e plats totalt så tycker jag att jag lyckades bra med 606;an (och jag tittade inte på snörena i focken utan gick på känsla), vi kom 7;a. Hur många timmar har vi kört 606;a innan dagens rejs? 10?Frauenpower rules var det ju. Mats gastade bra i dubbel bemärkelse. Positivt var också att han hade så mycket att göra att han till och med glömde bort att gnälla över linserna, det blev inte ”fel på dem” eller hördes nåt om att han ”såg illa” förrän jag påpekade att han inte sagt något om sina linser på hela resan? Bra att vi i förväg fixat smidig lösning på sjökortet. Båten gillar jag massor, tack Pelle P för skapelsen! Och tack Hasse för lånet! Knoxarna visade gott sjömanskap och hjälpsamhet i Banansundet. Vad kan förbättras till nästa gång? Ja, vi kan kolla slitna skot eller fall… Träna snabbhopp, eller välta båt.  Jag kan köra med mp3 inpluggad i öronen för att slippa höra negativt gnölande. Bland annat…

/Eva

Annonser

~ av Eva på 18 september 2007.

Ett svar to “Byxelkroken 2007 Del 1 – Die another day”

  1. Sjua är väl inte så dåligt ändå. Det var ju ändå 117 båtar. Jobbigt att ni tycker olika om båten… men som sagt frauenpower rules…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: